vilo dag

idag blev en vilo dag...
Igår va vi på ultraljud för att kolla hur allt stod till med lillkillen, som inte e så liten...han är lite större än de "normala"... bebisarna ska nu väga ca 2kg o våran son väger 2,4kg.... så vi får se hur mkt de slutar i till födseln!
men de va underbart att få se honom....han har mkt hår kunde vi konstatera hehe....

hur som efter lyckoruset över att se att allt stod rätt till med hjärta o helt ok i vikt o så... så åkte vi hem o på vägen så stannade vi till i affären för att handla lite ...väl inne i affären börja Laura löpa amok....o eftersom M stod i kassan för att betala så gick jag efter Laura och vid ett tillfälle så skulle jag ta tag i henne när hon smet undan och de klickade till i bäckenet....då va de kört... satan va ont de gjorde...sen va de vila resten av kvällen....gjorde jätteont så fort jag reste mig på....o under natten så sov jag inte så bra eftersom så fort jag skulle vända mig om så gjorde de nåe fruktansvärt ont.... nu efter att ha vilat hela dagen...bara varit hemma(trotts de härliga vädret) så känns de NÅGOT bättre nu... imorrn tänkte vi åka till eriksdalsbadet så jag hoppas verkligen jag mår bättre till dess så man orkar med de... :)

jag var så glad igår när jag kom hem o vi hade sett att våran son mådde bra inne i magen. Men när jag vid ett tillfälle går in på facebook på mobilen o ser att en bekant hänvisar till en bloggsida om en bebis som fått en tuff start i livet så blev man alldeles nere igen...
den här lilla pojken...som e en förstfödde till ett ungt par...mådde bra fram till tredje dagen...sen blev han sämre...dom kan inte säga exakt va de e han har för något men han är kopplad till slangar o han mår jättedåligt... läkarna gör allt dom kan för att få veta vad de e för fel på pojken men än går de inge vidare... dom vet att de e en ämnesomsättningssjukdom men dom behöver veta vilken då de finns typ 500 olika varianter....
gud jag lider verkligen med dessa föräldrar.... man har ju såna härliga förhoppningar om att få åka hem med sitt barn o få starta upp familjelivet men de går inte alltid som man tänkt sig...
varför är livet så orättvist ibland? ....varför händer detta så små bebisar...som knappt hunnit påbörja sina liv med sina föräldrar....
de e bara så orättvisst.... varför ska de behöva va så???.... jag tänker på dessa föräldrar...jag håller alla mina fingrar o tår för att lille Milton ska klara sig från detta så ni får åka hem o vara en familj....

Jag hoppas nu även på att vi får ett friskt barn...vissa saker går ju inte att se på ett ultraljud... men nu är de inte långt kvar för oss och jag hoppas innerligt på ett lika friskt o stort barn som vår dotter....bara han är frisk....så spelar resten INGEN ROLL!!!!

Godnatt till er alla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0